För ett par veckor sedan tävlades det i första hjälpen här i
Juba. Det var Sydsudans Röda Kors som höll sin 3:e nationella förstahjälpen
tävling med 10 deltagande lag, ett från varje distrikt. Innan den nationella
tävlingen hade det varit deltävlingar i distrikten för att få fram det lag som
skulle representera distriktet. Jag var en av domarna på tävlingen. Scenariot
var lite annorlunda än vad det brukar vara på motsvarande tävlingar hemma i
Sverige, men helt realistiskt här:
Under en hämndaktion mellan två grupper hade en bil (= Land cruiser)
attackerats. Tre skadade personer: En ligger medvetslös inne i bilen. En ligger
på marken utanför bilen och blöder kraftigt från en skada i ena armen (en kniv
sitter kvar i armen) och har dessutom en fraktur på ena benet. Den tredje
personen (föraren) sitter kvar i bilen och är vid medvetande men är
skottskadad, kulan har gått rakt genom bröstkorgen. Motorn är igång och bilen
är låst (man kör alltid med låsta dörrar här). Ett lag i taget kommer fram
till platsen för att ge första hjälpen, men innan de kommer fram blir de
hindrade av en grupp unga män med vapen (givetvis gjorda av trä eftersom vi
inte använder riktiga vapen i Röda Korset). Lagets första uppgift blir alltså
att förhandla med dessa män så att de får ta hand om de skadade. 
Nästa utmaning är såklart att bilen är låst. För en del lag tog det ett tag innan de kom på att föraren faktiskt var vid medvetande och
kunde öppna dörren inifrån. Sen gällde det att ge rätt hjälp till var och en
och dessutom i rätt ordning. När de sedan skulle börja transportera de skadade
därifrån (ambulanser är inte direkt vanliga här) så blev de hindrade igen av
samma gäng. Den här gången var de lite mer påstridiga och krävde att få
första-hälpen utrustningen, pengar, vatten, mobiler etc. Förhandling igen utan
att för den skull riskera vare sig sina egna eller de skadades liv. I några
fall krävde de dessutom att tjejen i laget skulle bli kvar med dom men att
resten kunde gå.
Det var en intressant dag och spännande att se hur de olika
teamen löste uppgifterna. De flesta gjorde ganska bra ifrån sig men vi
konstaterade att lite mer övning skulle inte skada.
Ja, livet är verkligen annorlunda här. Man vet aldrig
riktigt vad som kommer att hända och hur konflikten och stam-bråken utvecklar
sig. Det är en mix av intern (politisk/militär) konflikt och sammandrabbningar
mellan olika grupper rent allmänt. Det handlar ofta om boskapsstölder och hämndaktioner.
Rån, inbrott, överfall … är också vanliga. Folk har det svårt ekonomiskt och det
skapar desperata människor som gör nästan vad som helst för att komma över
pengar och värdesaker – vad som helst för att överleva. Det blir ju heller inte
bättre av att det finns en hel del vapen i omlopp och att många statsanställda,
poliser, militärer inte får sin lön utbetald speciellt ofta.
För oss rödakorsare innebär säkerhetsläget en hel del
restriktioner. Vi får i princip inte gå någonstans utan måste ta bilen (den där
lilla smidiga Land cruisern igen) överallt. Vi är tillåtna att gå på några
ställen, korta sträckor, men då måste vi vara minst två personer och bara fram
till kl 18. Det här är för att minimera risken att bli rånad. Efter en viss tid
på kvällen får vi inte vara ute över huvud taget. Tiden varierar lite beroende
på säkerhetsläget, det har varit kl 20.30 en längre tid men nu är vi tillbaka
på 19.30. Det är då de flesta s.k. check-points sätts upp runt om på vägarna i
Juba och det är alltid en extra säkerhetsrisk att passera dom. Inte helt
ovanligt att de som bemannar dom är onyktra och att de tar alla tillfällen i
akt att försöka få lite extra pengar genom att komma på både det ena och det
andra som man har gjort fel. Bäst att undvika check-points med andra ord. Det är
oftast säkrast att köra på de mindre vägarna där det inte finns check-points
eller så mycket trafik. Men då är vägarna å andra sidan ganska dåliga.
Vi är annars väl förberedda ifall läget i Juba skulle
förvärras. Alla har en s.k. Go-bag packad med de viktigaste sakerna (pass,
pengar etc.), lite kläder, en liten necessär, vattenflaska, mediciner och lite
annat smått och gott. Den ska stå färdigpackad så att man kan lämna huset
(eller kanske landet) på 10 min varsel om det skulle behövas, bara att plocka
ner dator och mobil så är man klar att lämna lägenheten. Nu är det inte
speciellt troligt att vi skulle behöva evakueras ut ur landet med så kort
varsel men om det blir bråkigt i Juba kan det hända att vi måste bege oss ner
till vårat safe-room. Ett rum som är någorlunda säkert om det börjar skjutas
runt om oss. Där har vi laddat upp med mat och vatten som ska räcka till alla
som bor i huset i fem dagar. Där finns pasta, ris, linser, konserver, havregryn,
kex, torkad frukt, kaffe, te och mjölkpulver.
Ok, nu låter det ju som om det verkligen är farligt här men
så är det inte riktigt. Alla dom här säkerhetsreglerna och förberedelserna gör
man för att minimera riskerna och konsekvenserna om något skulle hända. Jag har
det bra här och känner mig trygg, bara att följa reglerna och inte utsätta sig
för risker i onödan. Nu är det förresten strax radio-test. Vi har alla en
kommunikationsradio som vi bär med oss nästan överallt. Så fort man lämnar huset
eller kontoret rapporterar man till Radio room (Röda korset) vart man ska och sen
rapporterar man igen när man är framme. Hemma står radion på emergency-kanalen så
att man kan bli nådda om det behövs. Idag ska alltså radion testas för att se att
allt funkar.
Nog om detta och över till lite roligare saker. Runt om där
jag bor finns det en hel del getter. Under dagarna går de ofta runt och betar
på gräsplättarna eller bara traskar runt på gatorna. Häromdagen när jag var på
väg hem från affären låg det en liten, liten killing och sov – mitt på gatan!
Den gjorde inte en min av att vilja vare sig vakna eller flytta på sig. Nu
lyckades jag ta mig förbi utan att köra på den men det var lite trångt. Dom kan
låta ganska mycket dom där getterna, speciellt högljudda brukar dom bli när det
regnar. Getter gillar inte regn och då låter dom otroligt ynkliga.
Det var allt för den här gången. Over and out. Nej
förresten, så säger man ju inte. Antingen over eller out – inte både och.
Just det, igår var det en stor dag för mig igen - jag fick mitt arbetstillstånd! Det tog bara drygt 5 månader.
