Genus och mångfald, bensin och jul

Sitter nu på flygplatsen i Addis Ababa och väntar på flyg nummer två som ska ta mig till Stockholm. Det är dags för lite julledighet och svensk kall vinter. Jag har en varm tröja, en vindjacka och löparskor med mig så jag ska nog klara mig på tåget ner till mina föräldrar i Åtvidaberg. Hoppas bara det inte blir något strul med snöstorm och tåg som inte går. Jag kan inte riktigt fatta att det redan är (snart) jul och att jag snart har varit i Sydsudan i sju månader, otroligt vad tiden har gått fort. Nästan så jag bir lite stressad att det är så kort tid kvar. Jobbet rullar på och är både kul och utvecklande. Men tyvärr har jag inte hunnit vara ute i ”fält” (dvs. i distrikten runt om i landet) så mycket som jag önskat, det ska jag försöka åtgärda nästa år.

För ett par veckor sedan hade jag besök av Hanna från Röda Korset i Stockholm. Hon är genus och mångfaldsrådgivare och hon höll bl.a. i en kurs i just genus och mångfald för anställda i Sydsudans Röda Kors. Intresset är stort och man vill verkligen jobba på att få in mer mångfald och fler kvinnor i organisationen men det finns en hel del utmaningar på vägen. I en del delar av landet är det lättare för kvinnor att jobba, engagera sig som volontär och ta plats men i andra delar är det betydligt svårare. Men som sagt, vilja och intresse finns och vi hade en del intressanta diskussioner under utbildningen. Bl.a. pratade vi om vad som är könsrelaterat (dvs biologiska skillnader mellan män och kvinnor) och vad som är genusrelaterat (sociala skillnader). En övning vi gjorde var ett scenario där en by hade drabbats av svåra översvämningar som hade förstört hus och hem och även dödat delar av befolkningen. Några olika individer från byn presenterades med en kort beskrivning av deras situation och sen diskuterade deltagarna vilka specifika behov varje person har i den här situationen utifrån ett genus och mångfaldsperspektiv. En av personerna som presenterades var en man med 8 barn och som hade förlorat sin fru. Ett av hans största problem var at ha inte kan laga mat och han hade därför svårt att ta hand om barnen. En annan person som presenterades var en kvinna med några barn som hade förlorat sin man. När deltagarna diskuterade mannens situation kom de ganska snart fram till att han behövde en ny fru och sen kom dom på att änkan skulle behöva en ny man så lösningen var givetvis att dom kunde gifta sig med varandra så var bådas situation löst! Min första tanke istället att man skulle kunna ordna matlagningskurs, det fanns säkert fler män i byn som blivit ensamma och att lära sig att laga mat borde ju vara en bra sak, tänkte jag på mitt svenska sätt. De flesta deltagarna höll faktiskt med, fast det var ingen som tänkte i de banorna från början. Genus och mångfald är ju frågor som vi i Sverige har diskuterat ganska länge och ändå har vi en bit kvar. I Sydsudan däremot är det ett relativt nytt område och det finns många fördomar och traditioner att arbeta med.

I mitt förra inlägg skrev jag en del om säkerhet och att det är en ständigt närvarande del av livet. De flesta större hus och lägenhetshus är omgärdade av murar med taggtråd och har vakter dygnet runt. Det här betyder att vaktbolag har en stor marknad och det finns ganska många olika bolag. Ett av dem har ett mycket passande namn (inte): KASS Security! Det företaget verkar inte bara ägna sig åt säkerhet, på flygplatsen i Addis finns även KASS Sport.

Sen någon månad eller så tillbaka har det varit ovanligt mörkt hos några av grannarna. Tidigare körde dom sina generatorer varje kväll och husen var upplysta men sen måste något ha hänt för nu är ett av husen helt mörkt varje kväll (fast jag ser och hör att de som bor där är hemma) och i två andra hus är generatorn bara på några timmar varje dag. Jag vet ju inte vad det beror på men jag kan ju tänka mig att det handlar om priset och tillgången på bränsle till generatorerna. Någon annan ström än den man producerar med egen generator finns inte, ingen ”city power” här inte. Jag har inte riktigt koll på vad bränsle kostar men det är dyrt, i alla fall i förhållande till den eventuella inkomst folk har. Bensinstationerna i Juba är oftast stängda eftersom det inte finns något att sälja och när bensin är å väg in så köar bilar och motorcyklar i timmar för att ha en chans att kunna köpa lite. Det finns en svart marknad för bensin också, det bir lätt så när tillgången är låg. Ofta ser man män som sitter utmed de större vägarna i stan och säljer bensin i 1½ liters pet-flaskor. Det är inte bara motorcyklister som köper 1½ liters flaskor utan även bilister. Det säger en del om situationen.

Jag får ibland frågan om det är varmt i Juba, och det är det ju, ibland i alla fall. Under regnperioden är det ofta lite svalare men nu är vi på väg in i en varmare och torrare period. Man vänjer sig ju vid värmen och jag har svårt att avgöra hur varmt det faktiskt är och för någon vecka sen tyckte jag det var riktigt svalt, nästan kyligt en morgon så jag plockade fram termometern och kollade. Det var 22 grader! Efter det har jag faktiskt kollat temperaturen lite då och då vid olika tidpunkter. På morgonen ligger det oftast runt 22 – 23 grader och under dagen (i skuggan) ar det den senaste veckan varit uppåt 30 – 35 grader. Skönt med luftkonditionering då!

Även i Juba har det märkts att julen börjar närma sig. Inte lika hysteriskt och mycket som hemma men i den affär jag oftast handlar mat finns det både tomtar och juldekorationer. Nu får jag ju inte fotografera men jag har faktiskt en bild på en tomte från förra gången jag var här. Samma tomte i samma butik finns där även i år, fast nu är butiken mycket större och tomten har fått sällskap av flera tomtar.

Nu är det snart dags att bege sig till utgången för en natts flygning till Stockholm. Avslutar med att önska alla en riktigt god jul och gott nytt år!

(P.S. Det här inlägget kommer upp på bloggen så snart jag kommer till Sverige och får till en internetanslutning.)

Första hjälpen, getter och säkerhet

För ett par veckor sedan tävlades det i första hjälpen här i Juba. Det var Sydsudans Röda Kors som höll sin 3:e nationella förstahjälpen tävling med 10 deltagande lag, ett från varje distrikt. Innan den nationella tävlingen hade det varit deltävlingar i distrikten för att få fram det lag som skulle representera distriktet. Jag var en av domarna på tävlingen. Scenariot var lite annorlunda än vad det brukar vara på motsvarande tävlingar hemma i Sverige, men helt realistiskt här:

Under en hämndaktion mellan två grupper hade en bil (= Land cruiser) attackerats. Tre skadade personer: En ligger medvetslös inne i bilen. En ligger på marken utanför bilen och blöder kraftigt från en skada i ena armen (en kniv sitter kvar i armen) och har dessutom en fraktur på ena benet. Den tredje personen (föraren) sitter kvar i bilen och är vid medvetande men är skottskadad, kulan har gått rakt genom bröstkorgen. Motorn är igång och bilen är låst (man kör alltid med låsta dörrar här). Ett lag i taget kommer fram till platsen för att ge första hjälpen, men innan de kommer fram blir de hindrade av en grupp unga män med vapen (givetvis gjorda av trä eftersom vi inte använder riktiga vapen i Röda Korset). Lagets första uppgift blir alltså att förhandla med dessa män så att de får ta hand om de skadade.

Nästa utmaning är såklart att bilen är låst. För en del lag tog det ett tag innan de kom på att föraren faktiskt var vid medvetande och kunde öppna dörren inifrån. Sen gällde det att ge rätt hjälp till var och en och dessutom i rätt ordning. När de sedan skulle börja transportera de skadade därifrån (ambulanser är inte direkt vanliga här) så blev de hindrade igen av samma gäng. Den här gången var de lite mer påstridiga och krävde att få första-hälpen utrustningen, pengar, vatten, mobiler etc. Förhandling igen utan att för den skull riskera vare sig sina egna eller de skadades liv. I några fall krävde de dessutom att tjejen i laget skulle bli kvar med dom men att resten kunde gå.

Det var en intressant dag och spännande att se hur de olika teamen löste uppgifterna. De flesta gjorde ganska bra ifrån sig men vi konstaterade att lite mer övning skulle inte skada.

Ja, livet är verkligen annorlunda här. Man vet aldrig riktigt vad som kommer att hända och hur konflikten och stam-bråken utvecklar sig. Det är en mix av intern (politisk/militär) konflikt och sammandrabbningar mellan olika grupper rent allmänt. Det handlar ofta om boskapsstölder och hämndaktioner. Rån, inbrott, överfall … är också vanliga. Folk har det svårt ekonomiskt och det skapar desperata människor som gör nästan vad som helst för att komma över pengar och värdesaker – vad som helst för att överleva. Det blir ju heller inte bättre av att det finns en hel del vapen i omlopp och att många statsanställda, poliser, militärer inte får sin lön utbetald speciellt ofta.

För oss rödakorsare innebär säkerhetsläget en hel del restriktioner. Vi får i princip inte gå någonstans utan måste ta bilen (den där lilla smidiga Land cruisern igen) överallt. Vi är tillåtna att gå på några ställen, korta sträckor, men då måste vi vara minst två personer och bara fram till kl 18. Det här är för att minimera risken att bli rånad. Efter en viss tid på kvällen får vi inte vara ute över huvud taget. Tiden varierar lite beroende på säkerhetsläget, det har varit kl 20.30 en längre tid men nu är vi tillbaka på 19.30. Det är då de flesta s.k. check-points sätts upp runt om på vägarna i Juba och det är alltid en extra säkerhetsrisk att passera dom. Inte helt ovanligt att de som bemannar dom är onyktra och att de tar alla tillfällen i akt att försöka få lite extra pengar genom att komma på både det ena och det andra som man har gjort fel. Bäst att undvika check-points med andra ord. Det är oftast säkrast att köra på de mindre vägarna där det inte finns check-points eller så mycket trafik. Men då är vägarna å andra sidan ganska dåliga.

Vi är annars väl förberedda ifall läget i Juba skulle förvärras. Alla har en s.k. Go-bag packad med de viktigaste sakerna (pass, pengar etc.), lite kläder, en liten necessär, vattenflaska, mediciner och lite annat smått och gott. Den ska stå färdigpackad så att man kan lämna huset (eller kanske landet) på 10 min varsel om det skulle behövas, bara att plocka ner dator och mobil så är man klar att lämna lägenheten. Nu är det inte speciellt troligt att vi skulle behöva evakueras ut ur landet med så kort varsel men om det blir bråkigt i Juba kan det hända att vi måste bege oss ner till vårat safe-room. Ett rum som är någorlunda säkert om det börjar skjutas runt om oss. Där har vi laddat upp med mat och vatten som ska räcka till alla som bor i huset i fem dagar. Där finns pasta, ris, linser, konserver, havregryn, kex, torkad frukt, kaffe, te och mjölkpulver.

Ok, nu låter det ju som om det verkligen är farligt här men så är det inte riktigt. Alla dom här säkerhetsreglerna och förberedelserna gör man för att minimera riskerna och konsekvenserna om något skulle hända. Jag har det bra här och känner mig trygg, bara att följa reglerna och inte utsätta sig för risker i onödan. Nu är det förresten strax radio-test. Vi har alla en kommunikationsradio som vi bär med oss nästan överallt. Så fort man lämnar huset eller kontoret rapporterar man till Radio room (Röda korset) vart man ska och sen rapporterar man igen när man är framme. Hemma står radion på emergency-kanalen så att man kan bli nådda om det behövs. Idag ska alltså radion testas för att se att allt funkar.

Nog om detta och över till lite roligare saker. Runt om där jag bor finns det en hel del getter. Under dagarna går de ofta runt och betar på gräsplättarna eller bara traskar runt på gatorna. Häromdagen när jag var på väg hem från affären låg det en liten, liten killing och sov – mitt på gatan! Den gjorde inte en min av att vilja vare sig vakna eller flytta på sig. Nu lyckades jag ta mig förbi utan att köra på den men det var lite trångt. Dom kan låta ganska mycket dom där getterna, speciellt högljudda brukar dom bli när det regnar. Getter gillar inte regn och då låter dom otroligt ynkliga.

Det var allt för den här gången. Over and out. Nej förresten, så säger man ju inte. Antingen over eller out – inte både och.

Just det, igår var det en stor dag för mig igen - jag fick mitt arbetstillstånd! Det tog bara drygt 5 månader.

Bara två tredjedelar kvar

Nu är det länge sedan jag skrev något här i bloggen. Tiden går så fort och helt plötsligt har många veckor passerat. I morgon är det fyra månader sen jag kom hit, bara åtta kvar. Fattar inte riktigt vart tiden har tagit vägen.

Det är intressant att få uppleva svensk sommar med tillhörande mass-semester lite på avstånd. När jag själv är hemma i Sverige och jobbar tänker jag nog inte så mycket på det men under de senaste månaderna har det blivit mycket tydligt att stora delar av Sverige tar semester från midsommar till mitten av augusti. Under den perioden var det väldigt lugnt på mailfronten (från chef och kollegor i Sverige) och inte alltid helt lätt att veta vem man skulle kontakta i olika frågor. Men sen, i slutet av augusti blev det tydligt att semestrarna var slut och mailen droppade in i en allt stridare ström. Och med det givetvis även allt som ska göras, helst igår. Uppföljning och rapportering av verksamheten hittills i år, budgetrevideringar och budgetprognos för resten av året, och sist men inte minst planering av 2018 års stöd och verksamhet. Fullt upp på jobbet med andra ord. 

Jag och tre av deltagarna

på CEA utbildningen.

Efter en ganska seg start med en del förseningar har vårt nya projekt äntligen kommit igång. Det är ett 3-årigt samarbetsprojekt mellan Svenska Röda Korset (SRK) och Sydsudans Röda Kors (SSRC) som handlar om Community Engagement and Accoutability (CEA). Jag ska försöka förklara vad det handlar om. Först och främst så är det inte en egen fristående aktivitet utan snarare ett arbetssätt. Det handlar om att systematisera, ta fram rutiner för hur man involverar de människor som är målgrupp för projekt och olika insatser i alla steg, från planering till genomförande och uppföljning. Det kan t.ex. handla om att bilda grupper med representanter från olika grupper (män, kvinnor, unga, funktionsnedsatta, olika etniska grupper) som den kommer att fungera som bollplank för Röda Korset för att löpande följa upp aktiviteterna. Kommunikation är superviktigt, att ha en dialog med målgruppen innan man startar något, vare sig det är ett långsiktigt hälsoprojekt eller utdelning av akut hjälp för att verkligen ta reda på vilka behov som finns, hur man vill att projektet ska fungera så att man gör rätt från början.

Ett exempel på hur det kan gå om man missar det här i planeringen är när vattendunkar delades ut i ett område. Det finns nya typer av dunkar som vid första anblick är jättebra – s.k. ”collapsible”, dvs. man kan trycka ihop dom så att de tar mindre plats vid transport och det är ju bra med tanke på att det är dyrt att transportera saker. Vid uppföljningar upptäckte man efter ett tag att nästan ingen använde dunkarna att hämta vatten med, en del låg slängda här och där och andra användes till annat. När man frågade varför blev det enkla svaret att dom här dunkarna var inte stabila nog för att bära på huvudet när de var fyllda med vatten så man tyckte att de var ganska värdelösa. Hade organisationen som delade ut dunkarna kollat med de skulle ha dem först så hade man kunnat undvika det här. Så, att diskutera med och kolla av med målgruppen redan på planeringsstadiet är a och o för ett lyckat projekt.

Att involvera målgruppen skapar också ett bättre ägarskap och delaktighet. Sen ger det ju även RK en möjlighet att återrapportera till målgruppen om hur projektet går, förändringar och nya planer. En annan viktig sak är också att skapa någon form av ”feedback and complain mechanism”, alltså en struktur för hur målgruppen kan ge återkoppling, framföra klagomål, rapportera missförhållanden eller ställa frågor på ett enkelt sätt. Andra delar av CEA är att ta reda på hur människor i ett område skaffar information, kommunicerar och tar beslut. Sprids information och kunskap genom radio, tidningar, gatuteater, mun-till-mun eller på något annat sätt. Viktig kunskap om man vill vara säker på att man når ut med sin information till så många som möjligt. Mångfald och jämställdhet ingår också i CEA, att se till att alla får komma till tals och är delaktiga, jag återkommer till det i ett senare inlägg.

Oj, oj mycket förklarande blev det nu, inte helt lätt att ge en kortfattad beskrivning av CEA. Spännande att jobba med är det i alla fall. Hittills har vi haft en utbildning för de som kommer att jobba med det här, både för anställda och frivilliga på huvudkontoret och ute i landet. Abalang, som koordinerar CEA-arbetet inom SSRC har varit ute i några distrikt för att hjälpa till att få igång arbetet på lokal nivå.

Inspektion av vattenbrunn/pump i Yambio

Själv har jag också hunnit med att ett kort fält-besök. Jag och två kollegor var i Yambio (sydvästra delen av landet) för en workshop kring organisationsutveckling. Yambio är en fin ”stad” i ett vackert område. Mycket mer träd och grön än här i Juba med mycket skog runtomkring, skönt att komma bort från Juba ett tag. Jag var i Yambio ett par gånger 2011/2012 och det var kul att komma tillbaka, träffade flera volontärer och anställda som jag träffade förra gången. Det är så roligt att se att många är kvar inom Röda Korset och fortsätter kämpa på trots att utmaningarna är stora. Jag passade på att åka runt och titta på några av de vattenbrunnar som borrats inom ramen för ett hälsoprojekt som SRK stöttar. Det finns många internflyktingar i och runt Yambio, många som har tvingats lämna sina hembyar i distriktet p.g.a. oroligheter. Vattenbrunnarna och hälsoprojektet riktar sig både till flyktingarna och till de bofasta.

BBQ/Födelsedagsparty

Nog om jobbet för den här gången. Jag har hunnit fira min fördelsdag också, det blev ett kombinerat firande för mig och kollegan Charlotte som fyllda dagen innan jag. Det blev en fin em/kväll med BBQ vid poolen, tårta med goa vänner och kollegor.

Independence Day och regn

Igår var det Independence Day, Sydsudan firade 6 år som självständigt land. Eller firade och firade, det var nog inte så mycket firande direkt men ändå. Det ösregnade stor del av dagen och det kanske bidrog till att det verkade ganska lugnt på gatorna. Presidenten höll tal här i Juba i alla fall så det var säkert en del folk ute och lyssnade på honom. Jag var här då för 6 år sedan och då firades det i alla fall, mycket glädje, framtidstro och lycka. Tyvärr har väl utvecklingen inte bara gått framåt under dom här åren, interna konflikter har satt djupa spår i landet. Människor har tvingats fly från sina hem i omgångar, en del har flytt inom landet och andra till grannländerna. Idag räknar men med att det finns ca 2 miljoner internflyktingar i landet och ytterligare ca 2 miljoner som har flytt ut ur landet. Konflikterna leder inte bara till att människor måste fly sina hem, det försvårar även odling och matproduktion vilket har lett till en stor hungerkatastrof. I dagsläget räknar man med att mer än hälften av landets befolkning är i riskzonen för hungersnöd. Sjukvård, skolor och övrig samhällsservice påverkas givetvis också negativt. Livet är svårt för många nu.

Det finns många organisationer i landet som jobbar för att lindra lidandet och för att stötta utvecklingen på olika sätt. Röda Korset är en av dessa så jag passar på att göra lite reklam för vår Stoppa hungern-kampanj: http://stod.redcross.se/akutinsamlingar/17016-afrikas-horn/. Röda Korset bistår bl.a. med mat, husgeråd och hygienartiklar, utsäde och redskap för odling, fiskenät, brunnar och rent dricksvatten, mödravård och annan hälsovård. Man arbetar även med att möjliggöra kontakt mellan familjemedlemmar som har blivit skilda åt p.g.a. konflikten, genom telefonsamtal och s.k. rödakorsmeddelanden.

Regnperioden har börjat här nu och det växer och spirar lite överallt och här i Juba är de ganska grönt och fint. Det är fascinerande att se hur människor på något sätt lyckas hitta vägar att klara av sin matförsörjning, till viss del i alla fall. Jag ser många små odlingar på små markplättar lite överallt; utmed vägarna, på obebyggda tomter och varhelst det är möjligt. Mitt inne i huvudstaden Juba alltså. Från min balkong har jag kunnat följa en äldre mans arbete i kvarteret bredvid, från att han förberedde marken till att det nu växer en hel del olika saker (det enda jag med säkerhet kan identifiera är majs). Mannen går där och pysslar och sköter sina grödor. På vägen utanför kontoret har en annan man gjort en liten grönsaksodling, eller ja, inte på vägen direkt utan i kanten av den. Jag önskar att jag kunde ta en bild och visa, det ser rätt komiskt ut faktiskt men tydligen funkar det för det växer och frodas och det odlades där även förra året har jag hört.

Nu kan jag tyvärr inte fota allt jag skulle vilja visa, vi har strikta förhållningsregler – ingen fotografering tillåten i offentliga miljöer, dvs. i princip överallt utom inne på rödakorsområdet och hemma. Så tyvärr kommer den här bloggen inte att kunna innehålla så mycket spännande bilder. Jag ska försöka få lite bilder från Sydsudans Röda Kors och kanske kan jag använda lite bilder från min tidigare period här.

Regnperiod betyder också att det ibland är lite svalare, t.o.m. kyligt en del dagar. Häromkvällen var jag tvungen att sätta på mig en kofta när vi satt ute, det var bara 20–21 grader – brrr. Regn betyder också att vägarna blir sämre. Dom är inte så bra ens under torrperioden men när det regnar kan det bli riktigt besvärligt. Inne i Juba är det hanterbart men på många håll i landet går det inte att ta sig fram alls. Det gör det givetvis till en stor utmaning att transportera ut mat och annan hjälp till människor runt om i landet. Och kostsamt eftersom enda möjligheten ofta är att flyga ut maten/hjälpen. Här i Juba finns det några få asfalterade vägar men vägen mellan hemmet och kontoret är det inte. Många hål och ”diken” tvärs över vägen och på ett ställe en rejäl vatten- / lersamling. Tur att man har ett terränggående fordon (=jeep).

Nu är det ju så att jag gärna vill ha med några bilder så det får bli en på Sydsudans nya registreringsskyltar till deras fordon och en från vårt midsommarfirande som gick av stapeln vi poolen hos norska ambassadören (med en härlig blandning av norrmän, svenskar och lite annat folk). En av de svenska poliserna som är här hade t.o.m. fått med sig några burkar sill, gräddfil och sådana där små flaskor med snaps (jag la genast beslag på Bäska droppar).

Avslutningsvis, en kort rapport från nationaldagsfirandet (som ju blev en vecka efter nationaldagen): Det var ingen som hade folkdräkt och det var inte så många svenskar där, kanske 15 – 16. Men många andra som hjälpte till att fira. Trevligt och kul att träffa andra än rödakorsare för en eftermiddag.

Lite smått och gott

Nu har jag varit drygt två veckor i Juba, veckor fulla med intryck och känslor. Det känns fantastiskt roligt att åter få möta medarbetarna på Sydsudans Röda Kors och det blev många kramar och glada leenden när jag började gå runt på kontoren och hälsa på alla de första dagarna. Det jag har sett hittills av Sydsudans Röda Korset gläder mig, jag ser en förening som har utvecklats en hel del sedan jag åkte härifrån. När jag var här 2011 – 2012 blev Sydsudan ett självständigt land och rödakorsföreningen påbörjade sitt arbete att bygga upp organisationen. Det värmer att se att det arbete jag var med om att påbörja då har burit frukt och att utvecklingen går framåt. Det är fortfarande en ung rödakorsförening (att jämföra med Svenska Röda Korset som har 152 år på nacken) med många utmaningar framför sig, både vad det gäller verksamhet och organisationsstruktur men det finns mycket vilja och engagemang hos både frivilliga och anställda så jag är förhoppningsfull inför framtiden.

Jag har installerat mig på mitt kontor och så smått börjat få grepp om mina arbetsuppgifter och jag har funnit mig till rätta i min lägenhet. Det finns 24 lägenheter i huset jag bor i och det är bara internationell rödakorspersonal som bor här, ett härligt gäng med folk från en mängd olika länder. Lite lyxigt känns boendet, det måste jag erkänna: På bottenvåningen finns ett väl utrustat gym som bara är till för oss som bor här. Utanför gymmet finns en pool och högst upp en stor takterrass där vi kan träffas och umgås. Den är också perfekt för yoga. I entrén finns ett biljardbord som en del använder flitigt.

Min lägenhet består av ett sovrum, badrum och ett kombinerat vardagsrum/kök. Och två balkonger! Det finns Wi-Fi (med skaplig uppkoppling efter sydsudanesiska mått), AC, varmvatten, kyl och frys, spis och TV. Huset har generatorer och hittills har dom fungerat och haft bränsle så vi har haft ström varje dag. Lyxigt värre med andra ord. Och jag är oerhört tacksam för att få bo så här eftersom man tillbringar många timmar varje dag i lägenheten och i huset. Just nu är det lugnt här i Juba, men säkerhetsläget är allt annat än stabilt i landet och vi har strikta säkerhetsregler kring vad vi får och inte får göra. Efter kl 19 får vi inte röra oss utanför murarna runt huset och vi får i princip aldrig gå någonstans överhuvudtaget, med undantag för några små områden i stan där vi kan gå om vi är minst två personer. Vi åker alltså bil mellan huset, kontoret och affärerna så gymmet är mycket uppskattat som enda möjligheten till fysisk aktivitet. Det sociala livet blir ju också ganska begränsat när man inte kan röra sig fritt i stan och då blir umgänget i huset extra viktigt.

I morgon, tisdag 13/6 ska jag i alla fall vara lite social i externt sammanhang. Då ska jag nämligen fira Sveriges

nationaldag tillsammans med andra svenskar här i Juba. Ja, jag vet, det är en vecka för sent men om man nu blir inbjuden av Sveriges ambassadör för att fira nationaldagen den 13/6 så blir det till att fira den dagen. Det finns inte någon ambassad eller konsulat här i landet utan det är ambassaden i Khartoum, Sudan som också har hand om Sydsudan och jag antar att dom firade på rätt dag i Khartoum. Hur som helst, det ska bli kul. Jag funderar bara lite på det där med klädsel. Det står Dress code: Fomal/National dress i inbjudan, undrar just hur många svenskar som har med sig sin folkdräkt hit och om någon har det, hur länge klarar man sig utan att svimma av värmeslag i en svensk folkdräkt i den här värmen?

Idag är en stor dag. Jag har fått mitt sydsudanesiska körkort så nu får jag köra den lilla bilen själv!

Tillbaka i Juba

Den 25 maj strax efter lunch landade jag på Juba International Airport. Den fuktiga värmen slog emot mig när jag gick mot ankomsthallen. Eller rättare sagt tältet som används som ankomsthall under tiden som den riktiga renoveras. Det var trångt där inne men aningen mindre kaos än jag hade väntat mig. Emmanuel från Röda Korset väntade på mig med mitt Entry permit i original och jag kom först i kön för oss som inte hade visum. 100 dollar fattigare och 5 minuter senare hade jag mitt visum och kunde fortsätta till bagageutlämningen. Där var det lite mer kaotiskt men ganska snart fick jag mina resväskor och efter ytterligare väntan och trängsel var dom kollade och klara.

Det var en ganska märklig känsla att åka uppför vägen från flygplatsen mot rödakorskontoret. När jag reste härifrån i december 2012 trodde jag nog aldrig att jag skulle komma tillbaka hit igen. Men så blev det alltså. 4 ½ år har gått och mycket är sig likt men en del har förändrats, flera nya byggnader utmed Airport road och trafikljus i några korsningar men samma halvröriga trafik och oasfalterade sidovägar.

Innanför den öppna dörren till vänster i bild,

bakom gallret är mitt kontor. 

Väl framme på rödakorskontoret träffade jag flera vänner från förra gången men det var också en hel del nya ansikten. Det mesta är sig likt på ”rödakors-compounden”, några nya kontorsmoduler, fler bilar (= toyota-jeepar) och lite andra förändringar men samma konstanta brummade från generatorn och hjärtliga stämning.

Mitt uppdrag här i Sydsudan det kommande året är att vara Svenska Röda Korsets Country Programme Manager och jag ska följa, rapportera, hålla koll på de projekt som vi stödjer här. Jag ska också vara en del i ett stort team från olika länders rödakorsföreningar som arbetar tillsammans med Sydsudans Röda Kors i deras strävan att utvecklas och hjälpa människor i behov av deras hjälp runtom i landet. Behoven är stora och Röda Korset är en viktig aktör inom det humanitära arbetet i landet.

Spännande och roligt att få vara med här igen!