Bara två tredjedelar kvar

Nu är det länge sedan jag skrev något här i bloggen. Tiden går så fort och helt plötsligt har många veckor passerat. I morgon är det fyra månader sen jag kom hit, bara åtta kvar. Fattar inte riktigt vart tiden har tagit vägen.

Det är intressant att få uppleva svensk sommar med tillhörande mass-semester lite på avstånd. När jag själv är hemma i Sverige och jobbar tänker jag nog inte så mycket på det men under de senaste månaderna har det blivit mycket tydligt att stora delar av Sverige tar semester från midsommar till mitten av augusti. Under den perioden var det väldigt lugnt på mailfronten (från chef och kollegor i Sverige) och inte alltid helt lätt att veta vem man skulle kontakta i olika frågor. Men sen, i slutet av augusti blev det tydligt att semestrarna var slut och mailen droppade in i en allt stridare ström. Och med det givetvis även allt som ska göras, helst igår. Uppföljning och rapportering av verksamheten hittills i år, budgetrevideringar och budgetprognos för resten av året, och sist men inte minst planering av 2018 års stöd och verksamhet. Fullt upp på jobbet med andra ord. 

Jag och tre av deltagarna

på CEA utbildningen.

Efter en ganska seg start med en del förseningar har vårt nya projekt äntligen kommit igång. Det är ett 3-årigt samarbetsprojekt mellan Svenska Röda Korset (SRK) och Sydsudans Röda Kors (SSRC) som handlar om Community Engagement and Accoutability (CEA). Jag ska försöka förklara vad det handlar om. Först och främst så är det inte en egen fristående aktivitet utan snarare ett arbetssätt. Det handlar om att systematisera, ta fram rutiner för hur man involverar de människor som är målgrupp för projekt och olika insatser i alla steg, från planering till genomförande och uppföljning. Det kan t.ex. handla om att bilda grupper med representanter från olika grupper (män, kvinnor, unga, funktionsnedsatta, olika etniska grupper) som den kommer att fungera som bollplank för Röda Korset för att löpande följa upp aktiviteterna. Kommunikation är superviktigt, att ha en dialog med målgruppen innan man startar något, vare sig det är ett långsiktigt hälsoprojekt eller utdelning av akut hjälp för att verkligen ta reda på vilka behov som finns, hur man vill att projektet ska fungera så att man gör rätt från början.

Ett exempel på hur det kan gå om man missar det här i planeringen är när vattendunkar delades ut i ett område. Det finns nya typer av dunkar som vid första anblick är jättebra – s.k. ”collapsible”, dvs. man kan trycka ihop dom så att de tar mindre plats vid transport och det är ju bra med tanke på att det är dyrt att transportera saker. Vid uppföljningar upptäckte man efter ett tag att nästan ingen använde dunkarna att hämta vatten med, en del låg slängda här och där och andra användes till annat. När man frågade varför blev det enkla svaret att dom här dunkarna var inte stabila nog för att bära på huvudet när de var fyllda med vatten så man tyckte att de var ganska värdelösa. Hade organisationen som delade ut dunkarna kollat med de skulle ha dem först så hade man kunnat undvika det här. Så, att diskutera med och kolla av med målgruppen redan på planeringsstadiet är a och o för ett lyckat projekt.

Att involvera målgruppen skapar också ett bättre ägarskap och delaktighet. Sen ger det ju även RK en möjlighet att återrapportera till målgruppen om hur projektet går, förändringar och nya planer. En annan viktig sak är också att skapa någon form av ”feedback and complain mechanism”, alltså en struktur för hur målgruppen kan ge återkoppling, framföra klagomål, rapportera missförhållanden eller ställa frågor på ett enkelt sätt. Andra delar av CEA är att ta reda på hur människor i ett område skaffar information, kommunicerar och tar beslut. Sprids information och kunskap genom radio, tidningar, gatuteater, mun-till-mun eller på något annat sätt. Viktig kunskap om man vill vara säker på att man når ut med sin information till så många som möjligt. Mångfald och jämställdhet ingår också i CEA, att se till att alla får komma till tals och är delaktiga, jag återkommer till det i ett senare inlägg.

Oj, oj mycket förklarande blev det nu, inte helt lätt att ge en kortfattad beskrivning av CEA. Spännande att jobba med är det i alla fall. Hittills har vi haft en utbildning för de som kommer att jobba med det här, både för anställda och frivilliga på huvudkontoret och ute i landet. Abalang, som koordinerar CEA-arbetet inom SSRC har varit ute i några distrikt för att hjälpa till att få igång arbetet på lokal nivå.

Inspektion av vattenbrunn/pump i Yambio

Själv har jag också hunnit med att ett kort fält-besök. Jag och två kollegor var i Yambio (sydvästra delen av landet) för en workshop kring organisationsutveckling. Yambio är en fin ”stad” i ett vackert område. Mycket mer träd och grön än här i Juba med mycket skog runtomkring, skönt att komma bort från Juba ett tag. Jag var i Yambio ett par gånger 2011/2012 och det var kul att komma tillbaka, träffade flera volontärer och anställda som jag träffade förra gången. Det är så roligt att se att många är kvar inom Röda Korset och fortsätter kämpa på trots att utmaningarna är stora. Jag passade på att åka runt och titta på några av de vattenbrunnar som borrats inom ramen för ett hälsoprojekt som SRK stöttar. Det finns många internflyktingar i och runt Yambio, många som har tvingats lämna sina hembyar i distriktet p.g.a. oroligheter. Vattenbrunnarna och hälsoprojektet riktar sig både till flyktingarna och till de bofasta.

BBQ/Födelsedagsparty

Nog om jobbet för den här gången. Jag har hunnit fira min fördelsdag också, det blev ett kombinerat firande för mig och kollegan Charlotte som fyllda dagen innan jag. Det blev en fin em/kväll med BBQ vid poolen, tårta med goa vänner och kollegor.

Independence Day och regn

Igår var det Independence Day, Sydsudan firade 6 år som självständigt land. Eller firade och firade, det var nog inte så mycket firande direkt men ändå. Det ösregnade stor del av dagen och det kanske bidrog till att det verkade ganska lugnt på gatorna. Presidenten höll tal här i Juba i alla fall så det var säkert en del folk ute och lyssnade på honom. Jag var här då för 6 år sedan och då firades det i alla fall, mycket glädje, framtidstro och lycka. Tyvärr har väl utvecklingen inte bara gått framåt under dom här åren, interna konflikter har satt djupa spår i landet. Människor har tvingats fly från sina hem i omgångar, en del har flytt inom landet och andra till grannländerna. Idag räknar men med att det finns ca 2 miljoner internflyktingar i landet och ytterligare ca 2 miljoner som har flytt ut ur landet. Konflikterna leder inte bara till att människor måste fly sina hem, det försvårar även odling och matproduktion vilket har lett till en stor hungerkatastrof. I dagsläget räknar man med att mer än hälften av landets befolkning är i riskzonen för hungersnöd. Sjukvård, skolor och övrig samhällsservice påverkas givetvis också negativt. Livet är svårt för många nu.

Det finns många organisationer i landet som jobbar för att lindra lidandet och för att stötta utvecklingen på olika sätt. Röda Korset är en av dessa så jag passar på att göra lite reklam för vår Stoppa hungern-kampanj: http://stod.redcross.se/akutinsamlingar/17016-afrikas-horn/. Röda Korset bistår bl.a. med mat, husgeråd och hygienartiklar, utsäde och redskap för odling, fiskenät, brunnar och rent dricksvatten, mödravård och annan hälsovård. Man arbetar även med att möjliggöra kontakt mellan familjemedlemmar som har blivit skilda åt p.g.a. konflikten, genom telefonsamtal och s.k. rödakorsmeddelanden.

Regnperioden har börjat här nu och det växer och spirar lite överallt och här i Juba är de ganska grönt och fint. Det är fascinerande att se hur människor på något sätt lyckas hitta vägar att klara av sin matförsörjning, till viss del i alla fall. Jag ser många små odlingar på små markplättar lite överallt; utmed vägarna, på obebyggda tomter och varhelst det är möjligt. Mitt inne i huvudstaden Juba alltså. Från min balkong har jag kunnat följa en äldre mans arbete i kvarteret bredvid, från att han förberedde marken till att det nu växer en hel del olika saker (det enda jag med säkerhet kan identifiera är majs). Mannen går där och pysslar och sköter sina grödor. På vägen utanför kontoret har en annan man gjort en liten grönsaksodling, eller ja, inte på vägen direkt utan i kanten av den. Jag önskar att jag kunde ta en bild och visa, det ser rätt komiskt ut faktiskt men tydligen funkar det för det växer och frodas och det odlades där även förra året har jag hört.

Nu kan jag tyvärr inte fota allt jag skulle vilja visa, vi har strikta förhållningsregler – ingen fotografering tillåten i offentliga miljöer, dvs. i princip överallt utom inne på rödakorsområdet och hemma. Så tyvärr kommer den här bloggen inte att kunna innehålla så mycket spännande bilder. Jag ska försöka få lite bilder från Sydsudans Röda Kors och kanske kan jag använda lite bilder från min tidigare period här.

Regnperiod betyder också att det ibland är lite svalare, t.o.m. kyligt en del dagar. Häromkvällen var jag tvungen att sätta på mig en kofta när vi satt ute, det var bara 20–21 grader – brrr. Regn betyder också att vägarna blir sämre. Dom är inte så bra ens under torrperioden men när det regnar kan det bli riktigt besvärligt. Inne i Juba är det hanterbart men på många håll i landet går det inte att ta sig fram alls. Det gör det givetvis till en stor utmaning att transportera ut mat och annan hjälp till människor runt om i landet. Och kostsamt eftersom enda möjligheten ofta är att flyga ut maten/hjälpen. Här i Juba finns det några få asfalterade vägar men vägen mellan hemmet och kontoret är det inte. Många hål och ”diken” tvärs över vägen och på ett ställe en rejäl vatten- / lersamling. Tur att man har ett terränggående fordon (=jeep).

Nu är det ju så att jag gärna vill ha med några bilder så det får bli en på Sydsudans nya registreringsskyltar till deras fordon och en från vårt midsommarfirande som gick av stapeln vi poolen hos norska ambassadören (med en härlig blandning av norrmän, svenskar och lite annat folk). En av de svenska poliserna som är här hade t.o.m. fått med sig några burkar sill, gräddfil och sådana där små flaskor med snaps (jag la genast beslag på Bäska droppar).

Avslutningsvis, en kort rapport från nationaldagsfirandet (som ju blev en vecka efter nationaldagen): Det var ingen som hade folkdräkt och det var inte så många svenskar där, kanske 15 – 16. Men många andra som hjälpte till att fira. Trevligt och kul att träffa andra än rödakorsare för en eftermiddag.

Lite smått och gott

Nu har jag varit drygt två veckor i Juba, veckor fulla med intryck och känslor. Det känns fantastiskt roligt att åter få möta medarbetarna på Sydsudans Röda Kors och det blev många kramar och glada leenden när jag började gå runt på kontoren och hälsa på alla de första dagarna. Det jag har sett hittills av Sydsudans Röda Korset gläder mig, jag ser en förening som har utvecklats en hel del sedan jag åkte härifrån. När jag var här 2011 – 2012 blev Sydsudan ett självständigt land och rödakorsföreningen påbörjade sitt arbete att bygga upp organisationen. Det värmer att se att det arbete jag var med om att påbörja då har burit frukt och att utvecklingen går framåt. Det är fortfarande en ung rödakorsförening (att jämföra med Svenska Röda Korset som har 152 år på nacken) med många utmaningar framför sig, både vad det gäller verksamhet och organisationsstruktur men det finns mycket vilja och engagemang hos både frivilliga och anställda så jag är förhoppningsfull inför framtiden.

Jag har installerat mig på mitt kontor och så smått börjat få grepp om mina arbetsuppgifter och jag har funnit mig till rätta i min lägenhet. Det finns 24 lägenheter i huset jag bor i och det är bara internationell rödakorspersonal som bor här, ett härligt gäng med folk från en mängd olika länder. Lite lyxigt känns boendet, det måste jag erkänna: På bottenvåningen finns ett väl utrustat gym som bara är till för oss som bor här. Utanför gymmet finns en pool och högst upp en stor takterrass där vi kan träffas och umgås. Den är också perfekt för yoga. I entrén finns ett biljardbord som en del använder flitigt.

Min lägenhet består av ett sovrum, badrum och ett kombinerat vardagsrum/kök. Och två balkonger! Det finns Wi-Fi (med skaplig uppkoppling efter sydsudanesiska mått), AC, varmvatten, kyl och frys, spis och TV. Huset har generatorer och hittills har dom fungerat och haft bränsle så vi har haft ström varje dag. Lyxigt värre med andra ord. Och jag är oerhört tacksam för att få bo så här eftersom man tillbringar många timmar varje dag i lägenheten och i huset. Just nu är det lugnt här i Juba, men säkerhetsläget är allt annat än stabilt i landet och vi har strikta säkerhetsregler kring vad vi får och inte får göra. Efter kl 19 får vi inte röra oss utanför murarna runt huset och vi får i princip aldrig gå någonstans överhuvudtaget, med undantag för några små områden i stan där vi kan gå om vi är minst två personer. Vi åker alltså bil mellan huset, kontoret och affärerna så gymmet är mycket uppskattat som enda möjligheten till fysisk aktivitet. Det sociala livet blir ju också ganska begränsat när man inte kan röra sig fritt i stan och då blir umgänget i huset extra viktigt.

I morgon, tisdag 13/6 ska jag i alla fall vara lite social i externt sammanhang. Då ska jag nämligen fira Sveriges

nationaldag tillsammans med andra svenskar här i Juba. Ja, jag vet, det är en vecka för sent men om man nu blir inbjuden av Sveriges ambassadör för att fira nationaldagen den 13/6 så blir det till att fira den dagen. Det finns inte någon ambassad eller konsulat här i landet utan det är ambassaden i Khartoum, Sudan som också har hand om Sydsudan och jag antar att dom firade på rätt dag i Khartoum. Hur som helst, det ska bli kul. Jag funderar bara lite på det där med klädsel. Det står Dress code: Fomal/National dress i inbjudan, undrar just hur många svenskar som har med sig sin folkdräkt hit och om någon har det, hur länge klarar man sig utan att svimma av värmeslag i en svensk folkdräkt i den här värmen?

Idag är en stor dag. Jag har fått mitt sydsudanesiska körkort så nu får jag köra den lilla bilen själv!

Tillbaka i Juba

Den 25 maj strax efter lunch landade jag på Juba International Airport. Den fuktiga värmen slog emot mig när jag gick mot ankomsthallen. Eller rättare sagt tältet som används som ankomsthall under tiden som den riktiga renoveras. Det var trångt där inne men aningen mindre kaos än jag hade väntat mig. Emmanuel från Röda Korset väntade på mig med mitt Entry permit i original och jag kom först i kön för oss som inte hade visum. 100 dollar fattigare och 5 minuter senare hade jag mitt visum och kunde fortsätta till bagageutlämningen. Där var det lite mer kaotiskt men ganska snart fick jag mina resväskor och efter ytterligare väntan och trängsel var dom kollade och klara.

Det var en ganska märklig känsla att åka uppför vägen från flygplatsen mot rödakorskontoret. När jag reste härifrån i december 2012 trodde jag nog aldrig att jag skulle komma tillbaka hit igen. Men så blev det alltså. 4 ½ år har gått och mycket är sig likt men en del har förändrats, flera nya byggnader utmed Airport road och trafikljus i några korsningar men samma halvröriga trafik och oasfalterade sidovägar.

Innanför den öppna dörren till vänster i bild,

bakom gallret är mitt kontor. 

Väl framme på rödakorskontoret träffade jag flera vänner från förra gången men det var också en hel del nya ansikten. Det mesta är sig likt på ”rödakors-compounden”, några nya kontorsmoduler, fler bilar (= toyota-jeepar) och lite andra förändringar men samma konstanta brummade från generatorn och hjärtliga stämning.

Mitt uppdrag här i Sydsudan det kommande året är att vara Svenska Röda Korsets Country Programme Manager och jag ska följa, rapportera, hålla koll på de projekt som vi stödjer här. Jag ska också vara en del i ett stort team från olika länders rödakorsföreningar som arbetar tillsammans med Sydsudans Röda Kors i deras strävan att utvecklas och hjälpa människor i behov av deras hjälp runtom i landet. Behoven är stora och Röda Korset är en viktig aktör inom det humanitära arbetet i landet.

Spännande och roligt att få vara med här igen!